Det är när mörkret faller

och natten kryper närmre

som tankarna går vilse i mitt sinn

det är när natten rör mig

som hjärtats murar brister

och tidens frusna vindar rullar in


det är när mörkret faller

och tystnaden har lagt sig

som alla sorger vaknar upp igen

och fast jag inte ville

så bär mig nattens vinge

tillbaka mot en tid för längsen


fast månen där i rymden

berättar mig sin saga

så når den aldrig djupet av min själ

fast himlens stjärnor viskar

du ska ej vara ledsen

så kan det inte trösta mig likväl

Förbjudna tankar

Om du fick göra om ditt liv? Med de erfarenheter du har idag.
Helt säkert, helt helt säkert skulle nog de flesta tänka sig för flera gånger. Vilket yrke de valt, vem de skaffat sina barn med, vilka vänner de träffar. Många saker som följer dig resten av ditt liv. Saker som inte går att göra ogjort. Människor och situationer som tvingar sig på dig resten av ditt liv. Ursäkten blir väl kanske denna? Hade du varit den, där du hade varit i dag?
Kanske. Kanske hade du varit någon annan. Kanske like bra. Kanske bättre. Kanske sämre? Vem vet. Men om jag hade fått göra om mitt liv. Hade jag det. Utan förevändningar och rappa ord från förlevade ordspråk.
Krasst. Jag skulle tänkt mig för. Riktigt ordentligt. Skulle göra saker annorlunda!
Ju äldre du blir. Ju fler spillror av människor kommer i ens väg. Människor vars forna glans för länge sedan falnat. Det enda de har är sina minnen och berättelser som ett bevis om ett bättre liv. Ett liv för länge sen. Men inte att dessa någonsin skulle erkänna ett misslyckande eller att de skulle ångra sitt liv. Då. Ångra sina barn? Ångra en oöverträfflig händelse? Nej, förbjudna tanke! Förbjudna tankar..! Så är det bara. Går inte göra något åt.
Måste så vara fallet. Varför leva som en dålig kopia av sitt forna jag. Varför inte göra det man vill. Bara försöka överleva? Är det ett liv? Tacksam för det minsta lilla. Försköna det förflutna.
Vem är det. Vem får och är tacksam för att plocka upp dessa spillror av människor som tackat nej till livet...
Tanken är inte att verka pretansiös och någon psykoanalytisk högtravande levnadsexpert på något vis. Undrar bara. Varför? För vem är jag att döma... Jag, en simpel spillra.

Dejá vu

Har ni också känt det någon gång... att man ser på något och minns. När man känner dofter, ser detaljerna, känner stämningen och vinden. Känslan då infinner sig nu.
Ett visst obehag eller lycka att minnas... och man tänker. Finns det någon mer som kommer ihåg? Somliga händelser i livet är man ensam om, andra har man delat med en, kanske flera. Tanken då. Minns de? Var deras känsla samma som min? Var är de nu? Var är du nu? Minns du?
Du ser en vit skir blomma klänga på staketet till någons trädgård. Dina tankar för dig till kullerstenar och skrapade knän för 30 år sedan... doften av grannarnas jersmin och lukten av regnvåt sand. En kamrats knubbiga kinder och ett myggbett som kliar.
och så vise versa?
Du vill minnas något speciellt. Du blundar och anstränger dig hårt för att minnas. Tittar noga...flera gånger... för att kunna se. Igen, precis när du vill. Nästa gång du har lust.
Kan man göra så på en människa? Lukta så pass länge att man minns doften av huden. Försöka minnas minspelet vid sorg och glädje. Händerna. Göra sitt absolut yttersta för att minnas dennes uttryck, drömmar och egenheter.
Om detta går vet jag ej ännu... men nu ska jag verkligen försöka... så här i efterhand.
Jag tänker. Jag känner. Men jag minns inte riktigt. Vi måste nog ses igen..?

Två plantor botaniserar och studerar.

Två pigga, lite nervösa radiojournalister var denna gråkalla vårdag ute på uppdrag. Deras första mission var att söka reda på den första vårblomman. Var hittar man en sådan när snön ligger tung på marken, kylan är bitande och ingen sol syns till?

Väl påklädda, utrustade med inspelare, hörlurar och anteckningsblock ger de sig ut på jakt. Sökandet pågår en stund, innan de finner vad de söker... De har funnit de första vårtecknen! Sköra vackra blommor. Vita, rosa och blå. Både stora och små. Lyckan är fullkomlig. Total. En bit utanför staden vid vattnet har de hittat...

Plantskolan! Ett Garden Center...

Denna månad är det orkidéeutställning. En otrolig tur, för dessa två. En är extremt fotointresserad. Hon fotar allt hon ser. Allt hon gör? Kanske vill man inte veta... Den andra har ett djupt intresse i dessa exotiska växter. Att hon sedan lämnat flera av dessa dyra rariteter ute under vintern, har inte med saken att göra...

De botaniserar länge bland orkidéer, konstgjord dimma och vattenkonst. De hinner till och med utföra sitt uppdrag. Intervjun med föreståndaren och några kunder.

Dagen är räddad. De första vårtecknen är säkrade!

Dagen som började med slutet.

Idag blev dagen som började med slutet. Idag skjutsade hon sin far till sjukhuset. Åldern tar ut sin rätt. En sjuk far som förmodligen inte kommer finnas mycket längre. Under helgen fick han beskedet om en svår och dödlig sjukdom.

Trots sin ålder, ser man sorgen, rädslan och vanmakten i hans ögon. Trots att han levt ett långt och betydelsefullt liv vill denne gamle man inte dö. Han vill leva. Plantera sina blommor. Promenera i staden och läsa sin tidning. Han vill inte dö.

Tanken på att denne mycket gamla man, en gång varit en pojke. En pojke med spring i benen, bus i blicken och som aldrig tänkt på döden, är väldigt, väldigt långt borta. I en korg med saker han gett henne finner man ett foto. Ett foto på en pojke med förväntan i blicken. En förväntan och nyfikenhet i blicken.

Under sitt liv har mannen flyttat långt från sitt barndomshem. Han skaffade sig en utbildning, som inte var fy skam. Han träffade sin fru och skaffade barn. Henne. Han gav sitt liv för sitt arbete och sin familj, sin trädgård och sina vänner.

De sista åren har hans liv mest bestått av sorgliga saker. En förberedelse inför slutet. Han har flyttat från deras hem. Sina älskade blommor och sina träd och buskar. Han har sett sin fru bli sjuk och börjat tyna bort. Det har på senare tid blivit hans kall att sköta henne. Innerst inne hoppas han att hon ska bli som vanligt igen. Att allt ska bli som vanligt igen. Vilket det aldrig kommer bli. Hans vänner har en efter en börjat försvinna och insjukna. Han har många gravar att sköta. Endel kan han och orkar inte besöka längre. Hans liv går mot sitt slut.

Idag lämnade hon denne man. Ensam. I ett rum på ett stort sjukhus. I väntan på vård. De ska laga en gammal sargad kropp. En kropp härdad av livet. Men själen går ej att laga.

När hon går ler han och säger:
- Det är trevligt här. Ikväll bjuder de på kaffe och smörgås. Det kan vara välbehövligt.

... och han vet att han inte kommer kunna äta själv på mycket mycket länge...

BILD: POPPY

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta. Famna mig varligt en liten stund. Gråt ett grand - för så trista fakta. Se mig med ömhet sova en blund. Gå ej ifrån mig. -Du vill ju stanna,stanna tills jag själv måste gå. Lägg din älskade hand på min panna. Än en liten stund är vi två.

/../ Harriet Löwenhjelm (1887-1918)



Stora våta snöflingor - som tårar i en saga.

Den gångna natten började det snöa. Stora tunga flingor faller snabbt mot marken. De smälter så snabbt då de träffar den uppvärmda jorden. Man vill fånga dem, rädda dem från deras hemska öde. Man vill inte att det vackra ska förstöras. Våren får vi ännu vänta på. Länge länge, den sista snön brukar falla i april.

Hon har plockat äppelkvistar och satt i en vas. Lite tankspridd som alltid, plockor hon lite med kvistarna och ler. ( Vissa kan kalla det disträ.. men hon föredrar tankfull. )
- Det är viktigt att man väljer dem med blomknoppar. Ibland kan det vara lite klurigt att se vilka de är. Det är dock de med små tjocka knubbiga knoppar på knotiga grenar. Nu har iallafall mina börjat få ljusgröna blad. Hoppas blommorna kommer snart...

Idag är hon en smula nedstämd... på ett tragiskt kanske lite vackert romantiskt sätt. Kanske är det inte sant. Kanske försöker hon inbilla sig detta. Hon pendlar mellan djup sorg som skär genom hjärtat med en tung vass kniv och mellan lyckan över att få leva fri. Ungefär som när man läser en sorglig och gripande roman... Man känner att man är mitt uppe i livet och att all denna besvikelse tillhör detta.

Vi börjar från början...

Som i alla sagor - träffade hon en man. Lite av en slump. En man som överhuvudtaget inte intresserade hennes då sargade hjärta. Men som allting... är det relativt. Hon ändrade sig... Helt oväntat, lite snopet och överraskande, blev han det vackraste som fanns. Hon förstår det inte riktigt ännu? Hur kunde detta ske? Hon som aldrig skulle offra något för någon, någonsin mer! Men så hände detta. Det är underligt, och hon vet när det skedde...

Han drog handen genom håret. En helt vanlig dag. Ingenting särskilt hände. Han bara satt där på en stol i hennes kök... och drog handen genom håret. Hon såg då för första gången på dessa blå ögon, som aldrig sett dem innan. Hon tänkte att det var de vackraste ögon hon sett...

Senare... senare....

och som alltid. Alla sagor har ett slut. Eller hur? Han gav henne första pris, i vilken tävling och i vilken omfattning visste hon inte. Hon hade slutat bry sig alls. För allt hon såg var denne man. Han som drog handen genom håret...

Våren kom. Livet började återvända i naturen. Men inte för henne. Här tog allting slut. Han hade ångrat sig. Nej, han hade inte ångrat sig. Han hade alltid vetat och hon hade aldrig velat se. Nu återstod bara för honom att ta tillbaka det ärofyllda pris, han gett henne. Eller det pris hon trodde hon fått.

Sakta kramade hon innehållet i sin knutna näve. Blundade hårt. Kände pulsen i tinningarna. Blodet rann utför fingrarna och handleden, så hårt kramade hon innehållet. Hon ville inte veta. Hon måste få veta!
- Hjälp mig, snälla, snälla, snälla hjälp mig. Låt det vara något fint denna gång. Låt mig få känna. Gör mig inte besviken... Överraska mig...

Hon öppnade sakta handen. Knep ihop ögonen. Tog sats och såg ner på sin öppna näve.

Hennes hand var tom.