Dagen som började med slutet.

Idag blev dagen som började med slutet. Idag skjutsade hon sin far till sjukhuset. Åldern tar ut sin rätt. En sjuk far som förmodligen inte kommer finnas mycket längre. Under helgen fick han beskedet om en svår och dödlig sjukdom.

Trots sin ålder, ser man sorgen, rädslan och vanmakten i hans ögon. Trots att han levt ett långt och betydelsefullt liv vill denne gamle man inte dö. Han vill leva. Plantera sina blommor. Promenera i staden och läsa sin tidning. Han vill inte dö.

Tanken på att denne mycket gamla man, en gång varit en pojke. En pojke med spring i benen, bus i blicken och som aldrig tänkt på döden, är väldigt, väldigt långt borta. I en korg med saker han gett henne finner man ett foto. Ett foto på en pojke med förväntan i blicken. En förväntan och nyfikenhet i blicken.

Under sitt liv har mannen flyttat långt från sitt barndomshem. Han skaffade sig en utbildning, som inte var fy skam. Han träffade sin fru och skaffade barn. Henne. Han gav sitt liv för sitt arbete och sin familj, sin trädgård och sina vänner.

De sista åren har hans liv mest bestått av sorgliga saker. En förberedelse inför slutet. Han har flyttat från deras hem. Sina älskade blommor och sina träd och buskar. Han har sett sin fru bli sjuk och börjat tyna bort. Det har på senare tid blivit hans kall att sköta henne. Innerst inne hoppas han att hon ska bli som vanligt igen. Att allt ska bli som vanligt igen. Vilket det aldrig kommer bli. Hans vänner har en efter en börjat försvinna och insjukna. Han har många gravar att sköta. Endel kan han och orkar inte besöka längre. Hans liv går mot sitt slut.

Idag lämnade hon denne man. Ensam. I ett rum på ett stort sjukhus. I väntan på vård. De ska laga en gammal sargad kropp. En kropp härdad av livet. Men själen går ej att laga.

När hon går ler han och säger:
- Det är trevligt här. Ikväll bjuder de på kaffe och smörgås. Det kan vara välbehövligt.

... och han vet att han inte kommer kunna äta själv på mycket mycket länge...