BILD: POPPY

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta. Famna mig varligt en liten stund. Gråt ett grand - för så trista fakta. Se mig med ömhet sova en blund. Gå ej ifrån mig. -Du vill ju stanna,stanna tills jag själv måste gå. Lägg din älskade hand på min panna. Än en liten stund är vi två.

/../ Harriet Löwenhjelm (1887-1918)



Stora våta snöflingor - som tårar i en saga.

Den gångna natten började det snöa. Stora tunga flingor faller snabbt mot marken. De smälter så snabbt då de träffar den uppvärmda jorden. Man vill fånga dem, rädda dem från deras hemska öde. Man vill inte att det vackra ska förstöras. Våren får vi ännu vänta på. Länge länge, den sista snön brukar falla i april.

Hon har plockat äppelkvistar och satt i en vas. Lite tankspridd som alltid, plockor hon lite med kvistarna och ler. ( Vissa kan kalla det disträ.. men hon föredrar tankfull. )
- Det är viktigt att man väljer dem med blomknoppar. Ibland kan det vara lite klurigt att se vilka de är. Det är dock de med små tjocka knubbiga knoppar på knotiga grenar. Nu har iallafall mina börjat få ljusgröna blad. Hoppas blommorna kommer snart...

Idag är hon en smula nedstämd... på ett tragiskt kanske lite vackert romantiskt sätt. Kanske är det inte sant. Kanske försöker hon inbilla sig detta. Hon pendlar mellan djup sorg som skär genom hjärtat med en tung vass kniv och mellan lyckan över att få leva fri. Ungefär som när man läser en sorglig och gripande roman... Man känner att man är mitt uppe i livet och att all denna besvikelse tillhör detta.

Vi börjar från början...

Som i alla sagor - träffade hon en man. Lite av en slump. En man som överhuvudtaget inte intresserade hennes då sargade hjärta. Men som allting... är det relativt. Hon ändrade sig... Helt oväntat, lite snopet och överraskande, blev han det vackraste som fanns. Hon förstår det inte riktigt ännu? Hur kunde detta ske? Hon som aldrig skulle offra något för någon, någonsin mer! Men så hände detta. Det är underligt, och hon vet när det skedde...

Han drog handen genom håret. En helt vanlig dag. Ingenting särskilt hände. Han bara satt där på en stol i hennes kök... och drog handen genom håret. Hon såg då för första gången på dessa blå ögon, som aldrig sett dem innan. Hon tänkte att det var de vackraste ögon hon sett...

Senare... senare....

och som alltid. Alla sagor har ett slut. Eller hur? Han gav henne första pris, i vilken tävling och i vilken omfattning visste hon inte. Hon hade slutat bry sig alls. För allt hon såg var denne man. Han som drog handen genom håret...

Våren kom. Livet började återvända i naturen. Men inte för henne. Här tog allting slut. Han hade ångrat sig. Nej, han hade inte ångrat sig. Han hade alltid vetat och hon hade aldrig velat se. Nu återstod bara för honom att ta tillbaka det ärofyllda pris, han gett henne. Eller det pris hon trodde hon fått.

Sakta kramade hon innehållet i sin knutna näve. Blundade hårt. Kände pulsen i tinningarna. Blodet rann utför fingrarna och handleden, så hårt kramade hon innehållet. Hon ville inte veta. Hon måste få veta!
- Hjälp mig, snälla, snälla, snälla hjälp mig. Låt det vara något fint denna gång. Låt mig få känna. Gör mig inte besviken... Överraska mig...

Hon öppnade sakta handen. Knep ihop ögonen. Tog sats och såg ner på sin öppna näve.

Hennes hand var tom.