Har ni också känt det någon gång... att man ser på något och minns. När man känner dofter, ser detaljerna, känner stämningen och vinden. Känslan då infinner sig nu.
Ett visst obehag eller lycka att minnas... och man tänker. Finns det någon mer som kommer ihåg? Somliga händelser i livet är man ensam om, andra har man delat med en, kanske flera. Tanken då. Minns de? Var deras känsla samma som min? Var är de nu? Var är du nu? Minns du?
Du ser en vit skir blomma klänga på staketet till någons trädgård. Dina tankar för dig till kullerstenar och skrapade knän för 30 år sedan... doften av grannarnas jersmin och lukten av regnvåt sand. En kamrats knubbiga kinder och ett myggbett som kliar.
och så vise versa?
Du vill minnas något speciellt. Du blundar och anstränger dig hårt för att minnas. Tittar noga...flera gånger... för att kunna se. Igen, precis när du vill. Nästa gång du har lust.
Kan man göra så på en människa? Lukta så pass länge att man minns doften av huden. Försöka minnas minspelet vid sorg och glädje. Händerna. Göra sitt absolut yttersta för att minnas dennes uttryck, drömmar och egenheter.
Om detta går vet jag ej ännu... men nu ska jag verkligen försöka... så här i efterhand.
Jag tänker. Jag känner. Men jag minns inte riktigt. Vi måste nog ses igen..?
